and you might be my girlfriend.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att bli kär; i vem man blir det, varför man aldrig blir kär i den där fantastiska kompisen man har som i Marian Keys-böckerna, varför det alltid finns ett upprepat mönster i ens förhållanden. Det har något att göra med personkemi, och antagligen mer att göra med DNA-uppsättningar; jag förstår mig inte på någotdera, men med vissa människor vet man bara. Jag är tvärsäker på att av mina nära manliga (för jo, det är ju så att än så länge föredrar jag pojkar) vänner skulle jag kunna bli kär i en. En av kanske tio. Det spelar ingen roll att andra kanske är smartare eller roligare, trevligare eller snyggare, jag kommer ändå aldrig bli kär i dem. Det är den där mellanmänskliga kemin; vi funkar tillsammans, men vi skulle inte funka tillsammans. Det är därför jag alltid förvånas över att de Fina Flickorna i chick lit-genren faller för sin bästa kompis under de sista tio sidorna. Borde de inte veta, känna, förstå? De kanske överhuvudtaget inte reflekterar över sina relationer till sina vänner; det gör jag. Ibland tittar jag på den där enda vännen och tänker att jo, kanske det.