att inse sina försenade reaktioner.

Han ringde igen, David. Han lät som att han hade druckit, fast kanske inte, och han babblade så fort att jag blev stum. När han gjorde en andningspaus frågade jag vad det var han ville. Försökte låta så irriterad och brådskande som möjligt. Och han sa Helena, jag tror att jag kanske fortfarande är kär i dig och jag kunde inte bestämma mig för om det var patetiskt, irriterande eller desperat, det där telefonsamtalet, så jag lade på luren.

Jag blev förbannad först två timmar senare. Efter att HV71 gått till finalspel, efter att jag druckit upp all öl som jag hade i kylskåpet, och jag tänkte att har han alltid varit dum i huvudet, eller är det först efter mig som han blivit det? Hela helgen malde det i huvudet, och det gjorde mig riktigt jävla arg, för vilken rätt hade David att sätta hela tillvaron i gungning igen? Jag har aldrig känt mig så indignerad.

Idag, innan jag satte på hockeyn, ringde jag tillbaka. Han frågade har du träffat någon annan? och jag sa att jag vet inte, och det spelar i vilket fall ingen roll; han har ingenting med dig att göra, och tog jag effektivt slut på allting som var mellan mig och David. Du, det finns tusen anledningar till att vi inte borde vara tillsammans; inte minst det faktum att jag inte längre är kär i dig. Han sa ingenting, så jag lade på luren igen.

Mer och mer känns det som att han tror att jag dumpade honom. Vilket jag antar att jag slutligen gjorde idag. Elva månader och ett par dagar för sent.