att leva genom andra.

Jag summerar aldrig år i framgångar eller misslyckanden. Inte i prat om huruvida jag blivit rikare eller fattigare sedan sist, tjockare eller smalare. Jag gör listor. Listar alla böcker jag läst, all musik jag köpt. All musik jag älskat. Eftersom litteratur och musik oundvikligen kopplas till platser och personer i mitt huvud tecknar jag min livshistoria genom människor jag mött och städer jag sett.

När jag gick på högstadiet var jag häftigt förälskad i en pojke som hette Jon. Han var ett år äldre, lång, blyg och skitsnygg, och förutom popestetiken hade han nog väldigt lite gemensamt med de killar jag blir kär i idag. Jon gav mig musiken. Han gav mig The Doors och Jimi Hendrix, Aretha Franklin och Håkan Hellström, Led Zeppelin och Morrissey. I flera år efter att jag gått ut nian tänkte jag på Jon när jag hörde Babe I'm Gonna Leave You, och för mig är sista spåret på The Doors första skiva fortfarande bara minnen av efterhängsen kärlek i skolkorridorerna. När jag kände Jon kunde inget beskriva min desperation lika bra som en dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu.

Jag var väldigt arg när jag insåg att jag inte längre var kär i Jon; inte för att jag på något sätt saknade det, utan för att jag kände att trots att han givit mig min musik, hade han också tagit den ifrån mig. När så mycket av mina minnen av honom var kopplade till musik hade han på något sätt bestulit mig på det jag älskade. Jag kunde inte koppla bort honom ifrån min skivsamling, och då fick jag ta omvägar runt den. Jag började lyssna på The Knife och Ellen Allien; tog ett steg ifrån popen och Aretha och elorglarna.

Jag fick nya minnen med den nya musiken, naturligtvis; några bra, andra skitkassa. Jag har kommit över minnena av Jon nu, och för tillfället konsumerar jag musiken han gav mig mer än något annat. Men jag undrar lite om summeringen av 2008. Om det här året kommer att handla om Orhan Pamuk och Suedehead, om de två kommer att kopplas till förälskelser eller tågresor någonstans, kommer jag då att behöva lägga Viva Hate och Snö på hyllan i ett par år?