hej du, det var ju ett tag sedan.

Häromdagen ringde min telefon, och innan jag ens hann reflektera över vem som fanns på andra sidan hade jag reflexmässigt haspat ur mig Wie geht's deinen Eltern? och Was ist mit diesem Mädel? och annat som jag egentligen absolut inte ville ha svar på, och först efter det hann jag tänka hur fan har han fått tag på mitt hemnummer? och att antalet människor som kan ringa hem till mig kan jag räkna på ena handens fingrar, och kan jag ha varit så dum att jag i en svag stund i somras sa att jo, hit kan du ringa om du vill?

Och han sa att jo, du fyller ju år idag och jag sa att mm, det har varit bra hittills, och därefter pratade han och jag kopplade bort örat och uppfattade enbart Katarina und ich haben Schluss gemacht och werde tatsächlich im Herbst zurück nach Deutschland umziehen och jag blev förvånad över det första, men inte det andra. Gott så. Jag tänkte att jag borde säga vad jag har tänkt de senaste månaderna, att jo, du, jag är inte kär i dig längre, men jag fattade det först ordentligt i november. Eller hellre: jag har träffat en annan nu, han behandlar mig bra, jag går och nynnar hela tiden, fast det där inte alls är sant. Istället sa jag: jag mår egentligen väldigt bra, men nej, vi ska nog inte ringas mer. Mach's gut.

Det var det mest bekväma samtalet mellan mig och David på elva månader. Jag vet inte vad det säger om vårat förhållande. Det kanske är lite sorgligt när Är du fortfarande arg? beskriver vad man verkligen vill säga.