säg vad vi sa om paint it black.

Jag har varit uppe i två och en halv timme för att göra något så osexigt som att tvätta, men jag har redan konstaterat att den här morgonen, solskenet till trots, är en sådan morgon när jag är ful, feg och loj. En sådan där morgon när fingrarna verkar svullna, depressiv popmusik tycks illustrera sakernas tillstånd och mitt kontaktnät verkar bestå av tre personer, varav två (tyvärr) ingår i min närmaste familj.

Jag har bara mig själv att skylla, naturligtvis. Jag är varken fulare eller snyggare än annars; den depressiva popmusiken skulle kunna ersättas av en något gladare dito (det är ju inte så att jag inte var medveten om hur jag brukar må av Jag vill ha allting när jag öppnade iTunes); mitt kontaktnät kan kännas hur stort som helst om jag skickar ett jävla SMS eller två och slutar vara nojig.

Men det gör jag ju inte. Kanske orkar jag göra något så vågat som att skicka ett Facebook-meddelande när jag har hängt upp tvätten, tränat och druckit en kopp kaffe. Det är fördelen med internet; risken för att verka efterhängsen minskar drastiskt i jämförelse med i verkliga livet.

Angående Håkan har jag, precis som någon annan, mer vältalig person, bara det här att säga: jag är kär i honom, och det är okej.