sometimes i spot a stranger standing across the room.

Det där med att man inte ska leva efter andras definitioner av en själv är fullkomligt omöjligt och oftast dessutom bara skitsnack. Jag är någons dotter, någons syster, någons kompis, någons kursare, någons lärare, någons kollega, någons kund, ibland någons flickvän. Emellanåt med något mer eller mindre smickrande epitet påhängt, men mestadels är jag bara den jag är på grund av vad andra tror att jag är. Utan andras definitioner är jag knappt mer än ett personnummer, ett ansikte, möjligtvis ett namn. Och utan andras definitioner av mig har jag ingen aning om hur jag ska förhålla mig till dem. Upphör en definition av mig upphör också en del av mig själv.

Det är det jävligaste med att bli lämnad; man fastnar med ett helt register av folk som man inte kan förhålla sig till, och vad fan, det är DINA vänner, inte mina, och nu har jag absolut ingenting att säga dem. Man är fortfarande ett bihang, även om ett liv delats i två, och utan en ny definition, en som säger att jag inte är någons flickvän eller kompis eller något annat, blir man liten som en kontorsråtta med ett gapande svart hål bredvid sig som pekar och skriker att hahaha, nu har du tappat bort dig själv!

För tillfället finns det få saker som intresserar mig mer än att läsa klart Imperiet, och av någon anledning känner jag att det som bäst summerar mitt liv för tillfället är oh, oh, I've got a crush on you. Det är både lite bedårande och lite sorgligt.