att alltid finnas runt hörnet.

När jag var yngre brukade jag ge bort presenter utan att förvänta mig någonting i utbyte. Jag tänkte på något sätt att självuppoffring nog var attraktivt - eller åtminstone dygdigt - kanske för att jag inte hade särskilt höga tankar om mig själv när jag var barn och tonåring, kanske för att jag helt enkelt bara ville vara snäll. Jag tror det mestadels hade att göra med det där ständiga bekräftelsebehovet som alla fortfarande har. Jag var inte impopulär - därmed inte sagt att jag var populär under mellanstadietiden - men jag fick för mig att jag för eller senare skulle uppgraderas till något slags helgonstatus om jag bara var snäll, helt apropå ingenting. Som att jag skulle bli Underbar och Älskad av Alla. Jag fattade inte att mina vänner faktiskt gav mig något i utbyte; jag fattade inte att frågan ska vi leka? var samma sak som att säga att jo, Helena, jag tycker om dig. Enkel barnlogik, egentligen: varför skulle mina tioåriga klasskamrater umgås med mig om de inte tyckte om mig? Så fantastiska var mina presenter faktiskt inte.

Det är kanske därför småsaker fortfarande rör mig ganska mycket. Saker som att någon tar med sig en extra öl till mig när solen gassar utanför skolan; som att ens vänner faktiskt ringer och frågar hur man mår och om man vill ha sällskap och förmanar en att ta inte ut dig för mycket, gå hem och tänk på annat när man berättar att jo, min mormor ligger på sjukhus. Saker som att när det är fikarast i skolan får jag en kopp kaffe med precis lagom mycket mjölk och en chokladbit utan att ha bett om det, för mina vänner bara vet. Saker som att höra att du är ju min Helena, du vet ju allting om mig och förstå precis vad det betyder.

Jag vet inte varför jag brukade förvänta mig mindre än så.

i want someone to eat cheese with.

Det finns fördelar med att bo själv. Som att ingen blir förbannad på ens något bisarra pedanteri. Som att ingen grinar på att man spelar skiten ur veckans favoritlåt. Som att man kan komma hem när, hur och med vem man vill.

Men jag kommer inte ifrån att sconesbakandet på söndagar blir oändligt mycket mer tillfredsställande om man har någon att äta frukost med. Att det är ganska deprimerande att komma hem när, hur och med vem man vill utan att någon annan finns innanför dörren.

Jag vill nog ha en rumskompis ändå. Tyvärr är det svårt att bo tillsammans med någon på trettio kvadrat - även om de råkar ligga i Göteborgs mest idylliska västra del - om man inte är vansinnigt förälskad.

jag springer på min första kärlek på väg ned för liden.

I fredags, när jag och Nina var på väg till vårt relativt nya och något oseriösa stadiga fredagsvin på Publik sprang jag på en gammal gymnasiekompis. Hon var på väg in i en bil utanför Martins shop, och jag hade bara vinkat - Göteborg är en halvstor stad, och har man alltid bott här stöter man på minst en person ur det gamla livet per spårvagnshållplats man passerar - om min första tanke inte hade varit bor inte hon i Teheran? En kram och ett par minuter senare satte hon sig i bilen igen, och jag fick veta att jo, om ett år eller så kanske vi ses någonstans på Pedagogen. Jag vet inte om jag trodde att jag någonsin skulle träffa henne igen efter studenten, men om jag gjorde det så förutsatte jag att det inte skulle bli på Andra Långgatan.

På vagnen hem kom jag fram till att jag under kvällen sett en gammal vän ifrån mellanstadiet, en kursare ifrån höstens pedagogikkurs och ungefär tio personer som jag kände igen lite smått passera utanför medan jag svept fyra glas rödvin. Jag vet inte om det var alkoholen eller våren eller den stundande helgen, men just då kändes det ganska fint och bara lite lätt klaustrofobiskt. Bekvämt så.

att inse sina försenade reaktioner.

Han ringde igen, David. Han lät som att han hade druckit, fast kanske inte, och han babblade så fort att jag blev stum. När han gjorde en andningspaus frågade jag vad det var han ville. Försökte låta så irriterad och brådskande som möjligt. Och han sa Helena, jag tror att jag kanske fortfarande är kär i dig och jag kunde inte bestämma mig för om det var patetiskt, irriterande eller desperat, det där telefonsamtalet, så jag lade på luren.

Jag blev förbannad först två timmar senare. Efter att HV71 gått till finalspel, efter att jag druckit upp all öl som jag hade i kylskåpet, och jag tänkte att har han alltid varit dum i huvudet, eller är det först efter mig som han blivit det? Hela helgen malde det i huvudet, och det gjorde mig riktigt jävla arg, för vilken rätt hade David att sätta hela tillvaron i gungning igen? Jag har aldrig känt mig så indignerad.

Idag, innan jag satte på hockeyn, ringde jag tillbaka. Han frågade har du träffat någon annan? och jag sa att jag vet inte, och det spelar i vilket fall ingen roll; han har ingenting med dig att göra, och tog jag effektivt slut på allting som var mellan mig och David. Du, det finns tusen anledningar till att vi inte borde vara tillsammans; inte minst det faktum att jag inte längre är kär i dig. Han sa ingenting, så jag lade på luren igen.

Mer och mer känns det som att han tror att jag dumpade honom. Vilket jag antar att jag slutligen gjorde idag. Elva månader och ett par dagar för sent.

att höra det genom vinrankan.

Antal gånger jag under de senaste två dagarna fått dementera rykten om att jag är kär i/intresserad av/tillsammans med/stöter på min smarta, snygga och sympatiska kompis: fyra. Antal gånger jag varit tvungen att förklara mitt nyligen uppdaterade civilstånd på min Facebook-profil, som inte har något överhuvudtaget att göra med honom: fem.

Jag vet inte vad det säger om mig och min bekantskapskrets. Jag tror inte jag vill veta det heller.

die unerträgliche leichtigkeit des seins.

Ibland när jag läser Cancerkliniken får jag för mig att det var här Milan Kundera hittade titeln till Varats olidliga lätthet.