Det finns fördelar med att bo själv. Som att ingen blir förbannad på ens något bisarra pedanteri. Som att ingen grinar på att man spelar skiten ur veckans favoritlåt. Som att man kan komma hem när, hur och med vem man vill.
Men jag kommer inte ifrån att sconesbakandet på söndagar blir oändligt mycket mer tillfredsställande om man har någon att äta frukost med. Att det är ganska deprimerande att komma hem när, hur och med vem man vill utan att någon annan finns innanför dörren.
Jag vill nog ha en rumskompis ändå. Tyvärr är det svårt att bo tillsammans med någon på trettio kvadrat - även om de råkar ligga i Göteborgs mest idylliska västra del - om man inte är vansinnigt förälskad.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment