att alltid finnas runt hörnet.

När jag var yngre brukade jag ge bort presenter utan att förvänta mig någonting i utbyte. Jag tänkte på något sätt att självuppoffring nog var attraktivt - eller åtminstone dygdigt - kanske för att jag inte hade särskilt höga tankar om mig själv när jag var barn och tonåring, kanske för att jag helt enkelt bara ville vara snäll. Jag tror det mestadels hade att göra med det där ständiga bekräftelsebehovet som alla fortfarande har. Jag var inte impopulär - därmed inte sagt att jag var populär under mellanstadietiden - men jag fick för mig att jag för eller senare skulle uppgraderas till något slags helgonstatus om jag bara var snäll, helt apropå ingenting. Som att jag skulle bli Underbar och Älskad av Alla. Jag fattade inte att mina vänner faktiskt gav mig något i utbyte; jag fattade inte att frågan ska vi leka? var samma sak som att säga att jo, Helena, jag tycker om dig. Enkel barnlogik, egentligen: varför skulle mina tioåriga klasskamrater umgås med mig om de inte tyckte om mig? Så fantastiska var mina presenter faktiskt inte.

Det är kanske därför småsaker fortfarande rör mig ganska mycket. Saker som att någon tar med sig en extra öl till mig när solen gassar utanför skolan; som att ens vänner faktiskt ringer och frågar hur man mår och om man vill ha sällskap och förmanar en att ta inte ut dig för mycket, gå hem och tänk på annat när man berättar att jo, min mormor ligger på sjukhus. Saker som att när det är fikarast i skolan får jag en kopp kaffe med precis lagom mycket mjölk och en chokladbit utan att ha bett om det, för mina vänner bara vet. Saker som att höra att du är ju min Helena, du vet ju allting om mig och förstå precis vad det betyder.

Jag vet inte varför jag brukade förvänta mig mindre än så.