att leva genom andra.

Jag summerar aldrig år i framgångar eller misslyckanden. Inte i prat om huruvida jag blivit rikare eller fattigare sedan sist, tjockare eller smalare. Jag gör listor. Listar alla böcker jag läst, all musik jag köpt. All musik jag älskat. Eftersom litteratur och musik oundvikligen kopplas till platser och personer i mitt huvud tecknar jag min livshistoria genom människor jag mött och städer jag sett.

När jag gick på högstadiet var jag häftigt förälskad i en pojke som hette Jon. Han var ett år äldre, lång, blyg och skitsnygg, och förutom popestetiken hade han nog väldigt lite gemensamt med de killar jag blir kär i idag. Jon gav mig musiken. Han gav mig The Doors och Jimi Hendrix, Aretha Franklin och Håkan Hellström, Led Zeppelin och Morrissey. I flera år efter att jag gått ut nian tänkte jag på Jon när jag hörde Babe I'm Gonna Leave You, och för mig är sista spåret på The Doors första skiva fortfarande bara minnen av efterhängsen kärlek i skolkorridorerna. När jag kände Jon kunde inget beskriva min desperation lika bra som en dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu.

Jag var väldigt arg när jag insåg att jag inte längre var kär i Jon; inte för att jag på något sätt saknade det, utan för att jag kände att trots att han givit mig min musik, hade han också tagit den ifrån mig. När så mycket av mina minnen av honom var kopplade till musik hade han på något sätt bestulit mig på det jag älskade. Jag kunde inte koppla bort honom ifrån min skivsamling, och då fick jag ta omvägar runt den. Jag började lyssna på The Knife och Ellen Allien; tog ett steg ifrån popen och Aretha och elorglarna.

Jag fick nya minnen med den nya musiken, naturligtvis; några bra, andra skitkassa. Jag har kommit över minnena av Jon nu, och för tillfället konsumerar jag musiken han gav mig mer än något annat. Men jag undrar lite om summeringen av 2008. Om det här året kommer att handla om Orhan Pamuk och Suedehead, om de två kommer att kopplas till förälskelser eller tågresor någonstans, kommer jag då att behöva lägga Viva Hate och Snö på hyllan i ett par år?

att bli förälskad på nytt.

Häromdagen signerade Håkan Hellström skivor på Bengans. En vän till mig var där och representerade två minoriteter; de Håkan-fans som är över fjorton, och de som är män. Han kände sig tydligen lite obekväm i kön - speciellt med tanke på att han stod ute i snö i två timmar - men jag tycker att det är en fin historia att berätta för folk, den där när han stod i kö och väntade på Håkan, och att Håkan sedan verkade bli glad över att prata med någon som inte tycktes vara vansinnigt förälskad i honom.

Jag är inte vansinnigt förälskad i Håkan, och har nog inte varit det sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg, men så hör jag den här låten och blir lite knäsvag. Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen, är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Han är så bitter. Och det är så vackert.

han kom med en fredrik lindström-replik.

Häromdagen kom någon fram till mig när jag köpte öl och sa: Jag är en sån som bara vill ligga med dig. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det var den bästa eller den sämsta raggninsrepliken jag hört. Jag lutar mot det första, men undrar framför allt hur många andra han hade försökt flirta med innan han kom till mig. Det hade känts bra om jag stod relativt högt upp på hans lista, för jag svarade att inte idag, men kanske om vi ses någon annan gång?

and you might be my girlfriend.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att bli kär; i vem man blir det, varför man aldrig blir kär i den där fantastiska kompisen man har som i Marian Keys-böckerna, varför det alltid finns ett upprepat mönster i ens förhållanden. Det har något att göra med personkemi, och antagligen mer att göra med DNA-uppsättningar; jag förstår mig inte på någotdera, men med vissa människor vet man bara. Jag är tvärsäker på att av mina nära manliga (för jo, det är ju så att än så länge föredrar jag pojkar) vänner skulle jag kunna bli kär i en. En av kanske tio. Det spelar ingen roll att andra kanske är smartare eller roligare, trevligare eller snyggare, jag kommer ändå aldrig bli kär i dem. Det är den där mellanmänskliga kemin; vi funkar tillsammans, men vi skulle inte funka tillsammans. Det är därför jag alltid förvånas över att de Fina Flickorna i chick lit-genren faller för sin bästa kompis under de sista tio sidorna. Borde de inte veta, känna, förstå? De kanske överhuvudtaget inte reflekterar över sina relationer till sina vänner; det gör jag. Ibland tittar jag på den där enda vännen och tänker att jo, kanske det.

att illusionera som desillusionist.

I natt drömde jag att någon höll om mig mjukt och länge. Jag vaknade övertygad om att jag inte var ensam, och vet precis hur hans t-shirt luktade. Det är antagligen en efterkonstruktion.

Det är i sådana här stunder jag önskar att jag hade en rumskompis.

hej du, det var ju ett tag sedan.

Häromdagen ringde min telefon, och innan jag ens hann reflektera över vem som fanns på andra sidan hade jag reflexmässigt haspat ur mig Wie geht's deinen Eltern? och Was ist mit diesem Mädel? och annat som jag egentligen absolut inte ville ha svar på, och först efter det hann jag tänka hur fan har han fått tag på mitt hemnummer? och att antalet människor som kan ringa hem till mig kan jag räkna på ena handens fingrar, och kan jag ha varit så dum att jag i en svag stund i somras sa att jo, hit kan du ringa om du vill?

Och han sa att jo, du fyller ju år idag och jag sa att mm, det har varit bra hittills, och därefter pratade han och jag kopplade bort örat och uppfattade enbart Katarina und ich haben Schluss gemacht och werde tatsächlich im Herbst zurück nach Deutschland umziehen och jag blev förvånad över det första, men inte det andra. Gott så. Jag tänkte att jag borde säga vad jag har tänkt de senaste månaderna, att jo, du, jag är inte kär i dig längre, men jag fattade det först ordentligt i november. Eller hellre: jag har träffat en annan nu, han behandlar mig bra, jag går och nynnar hela tiden, fast det där inte alls är sant. Istället sa jag: jag mår egentligen väldigt bra, men nej, vi ska nog inte ringas mer. Mach's gut.

Det var det mest bekväma samtalet mellan mig och David på elva månader. Jag vet inte vad det säger om vårat förhållande. Det kanske är lite sorgligt när Är du fortfarande arg? beskriver vad man verkligen vill säga.

säg vad vi sa om paint it black.

Jag har varit uppe i två och en halv timme för att göra något så osexigt som att tvätta, men jag har redan konstaterat att den här morgonen, solskenet till trots, är en sådan morgon när jag är ful, feg och loj. En sådan där morgon när fingrarna verkar svullna, depressiv popmusik tycks illustrera sakernas tillstånd och mitt kontaktnät verkar bestå av tre personer, varav två (tyvärr) ingår i min närmaste familj.

Jag har bara mig själv att skylla, naturligtvis. Jag är varken fulare eller snyggare än annars; den depressiva popmusiken skulle kunna ersättas av en något gladare dito (det är ju inte så att jag inte var medveten om hur jag brukar må av Jag vill ha allting när jag öppnade iTunes); mitt kontaktnät kan kännas hur stort som helst om jag skickar ett jävla SMS eller två och slutar vara nojig.

Men det gör jag ju inte. Kanske orkar jag göra något så vågat som att skicka ett Facebook-meddelande när jag har hängt upp tvätten, tränat och druckit en kopp kaffe. Det är fördelen med internet; risken för att verka efterhängsen minskar drastiskt i jämförelse med i verkliga livet.

Angående Håkan har jag, precis som någon annan, mer vältalig person, bara det här att säga: jag är kär i honom, och det är okej.

sometimes i spot a stranger standing across the room.

Det där med att man inte ska leva efter andras definitioner av en själv är fullkomligt omöjligt och oftast dessutom bara skitsnack. Jag är någons dotter, någons syster, någons kompis, någons kursare, någons lärare, någons kollega, någons kund, ibland någons flickvän. Emellanåt med något mer eller mindre smickrande epitet påhängt, men mestadels är jag bara den jag är på grund av vad andra tror att jag är. Utan andras definitioner är jag knappt mer än ett personnummer, ett ansikte, möjligtvis ett namn. Och utan andras definitioner av mig har jag ingen aning om hur jag ska förhålla mig till dem. Upphör en definition av mig upphör också en del av mig själv.

Det är det jävligaste med att bli lämnad; man fastnar med ett helt register av folk som man inte kan förhålla sig till, och vad fan, det är DINA vänner, inte mina, och nu har jag absolut ingenting att säga dem. Man är fortfarande ett bihang, även om ett liv delats i två, och utan en ny definition, en som säger att jag inte är någons flickvän eller kompis eller något annat, blir man liten som en kontorsråtta med ett gapande svart hål bredvid sig som pekar och skriker att hahaha, nu har du tappat bort dig själv!

För tillfället finns det få saker som intresserar mig mer än att läsa klart Imperiet, och av någon anledning känner jag att det som bäst summerar mitt liv för tillfället är oh, oh, I've got a crush on you. Det är både lite bedårande och lite sorgligt.